Ugglan & Boken: Tisdagstrion v. 21: Himmel och/eller helvete
Libyens mest kände författare är Ibrahim al-Koni. Stenblödning tilldrar sig i Sahara. Herden Asouf vakar uppmärksamt över grottmålningarna i bergen så att inga turister plockar med sig något eller förstör det som faktiskt berättar hans folks historia. Det är hårt att leva i öknen. Det är himmel och helvete och ställer existensiella frågor på sin spets. Asouf tillhör det blå eller beslöjade folket, det vill säga tuaregerna.
I Den skyddande himlen (1910 - 1999) följer vi tre rast- och rotlösa människor på resande fot i Marocko på 1940-talet. Port den äldste är mest tongivande. Kit, hans neurotiska hustru, litar i trängda lägen endast på Port. Men annars kan hon tänka sig ett litet mellanspel med den unge, leende Tanner, som är helt impulsstyrd och ganska enerverande. Det är oklart varför Port erbjudit honom att resa med dem. Kanske behöver paret en katalysator i sin vacklande relation.
Hitom himlen är mäktig. Skildringen av den storslagna naturen och de kärva, fromma, ordknappa människorna och deras strävsamma liv är mästerlig. Människorna i norr har hörsammat väckelsen till skillnad från de ogudaktiga sörlänningarna. Den stränga laestadianismen som förbjuder gardiner (djävulens kalsonger), färg på husen och blommor i trädgårdarna sätter naturligtvis sin prägel på de frälsta. Emma Niskanpää är inget undantag. Hon är en saktmodig änka som lever sitt liv i väntan på brev från den älskade sonen, mitt John, som vårdas på ett sanatorium långt hemifrån det ödsligt belägna barndomshemmet. Emma Niskanpää gör ett outplånligt intryck på läsaren.