"Hur han föreställde sig att det kunde bli. Han hade gått runt i arbetsrummet och pekat. De kunde sätta ihop sina två likadana skrivbord. Det skulle bli ett kvadratiskt svart bord mitt i rummet. De kunde sitta så att den ena hade utsikt över kanalen och den andra in mot gården. Han sa: På så sätt känner man sig inte övervakad. De pratade igen om det den morgonen. De cyklade längs kajen. Över de ojämna kullerstenarna, som fick allting att vibrera och fingrarna att surra som om det gick en svag ström genom dem. Hon rätade på sig på cykeln och kramade styret. Det är helt knäppt, sa hon. Det kommer ju inte in någon i lägenheten som vi inte själva har släppt in. Det är ingen som övervakar dig."Från sidan 31 i New Forest av Josefine Klougart
Fler smakebitar hos
astridterese på bokbloggen Betraktninger
