Lilla mamma med dina storblommiga klänningar och sjalett om håret, med skrattgropar i kinderna och små spretande gula framtänder, du som var mitt enda fäste i världen, min famn och min sorg, dig som jag skulle flytta hem till om allting rasade samman. Du som jämt stod på farstubron och väntade när jag kom med skolbussen de första åren, vi som bakade vetebullar och pepparkakor ihop och åkte till Järnavik och badade om somrarna, och upp till Hunnamåla och tittade på Mien som magister Lindström hade berättat om i skolan, den runda sjön som bildats av en meteorit på dinosauriernas tid, kanske hundra miljoner år innan människorna kom till jorden. - Menar du det, Urban? sa du och kisade ut över vattnet, försökte liksom frammana det hela för din inre syn. Är det verkligen möjligt? Gick dinosaurierna här då?
Hur kunde det bli som det blev mellan oss mamma? Varför var allting så svårt?"
Från sidan 6 i Lugnet av Tomas Bannerhed.
Fler smakebitar HÄR.