Det är många gånger svårt att i backspegeln se själva startpunkten för en historia, vad som egentligen orsakade vad och hur det ena ledde ill det andra , etcetera. Men i det här fallet började allt med min halvbror Ronnys död. Inte för att jag blev särskilt omskakad av beskedet, åtminstone inte omedelbart. Snarare en smula tom och eftertänksam. Ronny blev femtiosex år, han var fem år yngre än jag. Eklund hette han i efternamn, efter sin mor. Det var på fädernet vi var bröder, men jag gissar på rätt goda grunder att Boman nog aldrig var på tapeten som efternamn för Ronny. Bland alla andra gissningar.
Begravningen ägde rum en måndag förmiddag i april i ett kapell vid Norra Begravningsplatsen i Solna. Det hela skedde utan min medverkan. Jag hade styrt med allt det praktiska och varit inställd på att gå, men sedan gick jag ändå inte. Jag vet inte varför. Kanske på grund av avståndet som funnits mellan oss, såväl det geografiska som det mentala eller vad man nu vill kalla det. Ett outtalat avstånd som, hur ömsesidigt det än varit, med tiden hade fått mig att känna alltmer skuld varje gång jag tänkte på honom. Kanske hade han känt något liknande när när han tänkt på mig, vad vet jag. Kanske var det rentav skuldkänslorna som fick mig att utebli från hans begravning. En känsla av ovärdighet. Vi hade inte setts på över tio år när han dog."
Från sidorna 11 och 12 i Nattsida av Hans Gunnarsson
Fler smakebitar HÄR